Objektpermanenslåda med boll
Bollen försvinner ned genom hålet och dyker upp igen i lådan: barnet kontrollerar själv att ett gömt föremål fortfarande finns kvar. Lådan kan tas bort vid de allra första presentationerna.
Populära sökningar
Handla efter budget
Filtrera med 1 klickEfter åldersgrupp
SnabbvalInga leksaker hittades
Vi kunde inte hitta några leksaker som matchar din sökning. Prova ett mer allmänt sökord eller ändra budgetfilter.
Se alla 600+ leksaker →Montessoripedagogiken växte fram i Rom i början av 1900-talet och utgår från en enkel iakttagelse: barnet lär sig genom att göra, förutsatt att det har en miljö anpassad efter sin storlek och vuxna som iakttar det innan de griper in. Den utformades av läkaren Maria Montessori utifrån vad hon själv såg barnen göra, och i dag används den i förskolor och skolor över hela världen och allt oftare även hemma i vardagen.
Den här guiden samlar det viktigaste: vem Maria Montessori var, hennes grundprinciper, den vuxnas och materialets roll, vad Montessorimetoden har att erbjuda i varje ålder, hur du kan tillämpa den hemma utan att köpa nytt för allt, och vad som skiljer den från andra pedagogiker.
Letar du främst efter vad materialet är och hur du väljer det? Vår guide Montessori pedagogiska leksaker går igenom det i detalj, från ordets betydelse till hyllan hemma.
Det viktigaste i fyra punkter
Montessoripedagogik är ett sätt att fostra och undervisa som litar på barnets egen drivkraft att lära sig. Den bygger varken på gemensamma lektioner för hela gruppen eller på påtvingad upprepning, utan på en omsorgsfullt förberedd miljö där barnet själv väljer vad det gör, i sin egen takt, med föremål som är utformade så att det kan lyckas på egen hand. Man talar om Montessorimetoden, Montessoripedagogiken eller helt enkelt om Montessori: alla tre namnen syftar på samma förhållningssätt.
När man talar om Montessoripedagogik menar man för övrigt mindre en lista med övningar än ett sätt att se på barnet. Maria Montessori betraktade barnet som en kompetent människa, driven av ett djupt behov av att förstå och att handla, och hon såg den vuxna som den som öppnar vägen snarare än den som fyller barnet med kunskaper. Allt annat följer av det: hur rummet ordnas, vilket material som erbjuds och hur pedagogerna förhåller sig till barnen.
Konkret vilar Montessorimetoden på tre delar som fungerar tillsammans. Om en av dem saknas förlorar de två andra sin mening: ett vackert material i ett stökigt rum gör ingen nytta, lika lite som en uppmärksam vuxen som inte har något att erbjuda.
Barnet väljer själv sin aktivitet, upprepar den så många gånger det behöver och lär sig genom sina egna rörelser. Man utgår från det som intresserar barnet, inte från ett program som är bestämt i förväg.
En ordnad plats i barnets storlek, där varje föremål har sin plats och sin funktion. Det är miljön som står för en stor del av ”undervisningen” under dagen.
Den vuxna iakttar, förbereder miljön, visar ett moment när barnet är redo och drar sig sedan tillbaka. Den vuxna griper sällan in, men gör det vid rätt tillfälle.
Maria Montessori delade in uppväxten, från födseln till vuxen ålder, i fyra perioder på sex år var som hon kallade ”utvecklingsplan”. Varje period har sina egna behov, och undervisningen måste ändra form från en period till nästa: man erbjuder inte ett barn på 9 år det som fascinerar ett barn på 3 år.
0 till 6 år
Den tidiga barndomen
Barnet bygger upp sin kropp, sitt språk och sina rörelser: det här är det absorberande sinnets ålder, och den står i centrum för den här guiden.
6 till 12 år
Barndomen
Barnet resonerar, fantiserar, frågar ständigt ”varför?” och tycker om att arbeta tillsammans med andra i grupp.
12 till 18 år
Tonåren
Den unga söker sin plats i samhället; Montessori tänkte sig en miljö för den åldern som låg nära det verkliga livet.
18 till 24 år
Vuxenlivet
Mognaden: den unga vuxna väljer sin väg och bidrar i sin tur till samhället.
I en grupp eller klass tar Montessoriundervisningen en form som är lätt att känna igen. Barn i tre olika åldrar delar samma rum (3–6 år, 6–9 år, 9–12 år): de yngre ser vad de äldre gör, och de äldre befäster det de kan genom att hjälpa de små. Förmiddagen lämnar plats för ett långt arbetspass utan avbrott, då var och en väljer en aktivitet på hyllorna, sätter sig vid ett bord eller på en liten arbetsmatta och sedan ställer tillbaka materialet innan nästa aktivitet. Pedagogen rör sig i rummet, iakttar och ger individuella presentationer eller visar något för en liten grupp.
Det här arbetssättet är inte förbehållet förskolan eller skolan. De flesta principerna går att föra över till hemmet, i mindre skala: det är vad avsnittet om att använda Montessoripedagogik hemma längre ned handlar om.
En italiensk läkare som blev pedagog, och vars namn i dag står för ett sätt att fostra och undervisa barn som används över hela världen.
Maria Montessori föddes den 31 augusti 1870 i Chiaravalle, en liten stad nära Ancona i mellersta Italien. Hon valde naturvetenskapliga studier, en ovanlig väg för en ung kvinna på den tiden, och därefter medicin vid universitetet i Rom. Hon tog sin examen 1896 och blev en av de första kvinnliga läkarna i Italien.
Först arbetade hon vid universitetets psykiatriska klinik, där hon mötte barn som då kallades ”efterblivna” och som hade placerats på avdelningar där ingenting fanns för att sysselsätta dem. Hon fördjupade sig i arbeten av två franska läkare från 1800-talet: Jean Itard, känd för sitt arbete med Victor, ”vildbarnet från Aveyron”, och Édouard Séguin, som hade tagit fram pedagogiska föremål för de här barnen. Hon tog med sig en idé som aldrig skulle lämna henne: man utvecklar tänkandet genom sinnena och genom handen.
Den 6 januari 1907 fick hon ansvaret för de små barnen i ett arbetarbostadshus i stadsdelen San Lorenzo i Rom: barn i ungefär 3 till 6 års ålder, för unga för skolan och ofta lämnade åt sig själva medan föräldrarna arbetade. Hon kallade platsen Casa dei Bambini, ”barnens hus”. Där lät hon tillverka möbler i barnens storlek, så lätta att barnen kunde flytta dem själva, ställde fram föremål inspirerade av Séguins och började sedan iaktta: vad barnen valde, vad de upprepade och vad de lät bli.
Det hon såg förvånade henne: barnen kunde vara uppslukade länge av en aktivitet som passade dem, de började om, de tyckte om att städa undan och var stolta över att klara vardagens sysslor på egen hand. Det var alltså Maria Montessori som uppfann metoden som bär hennes namn, men hon beskrev den mindre som en uppfinning än som resultatet av sina iakttagelser: hon ändrade materialet och organisationen i gruppen efter vad barnen faktiskt gjorde, och tog bort det som inte intresserade dem.
År 1909 gav hon ut sin första bok om arbetssättet, Il metodo della pedagogia scientifica; den engelska översättningen, The Montessori Method, kom ut i USA 1912. Hennes utbildningskurser lockade lärare från många länder, och skolor öppnade i Europa, Amerika och Asien. År 1929 grundade hon tillsammans med sonen Mario Association Montessori Internationale, som fortfarande utbildar pedagoger i dag.
Under andra världskriget bodde hon i Indien, där hon utbildade hundratals lärare och fördjupade sina tankar om barn mellan 6 och 12 år. Hennes föreläsningar från den tiden blev boken The Absorbent Mind, som kom ut 1949. Mot slutet av sitt liv nominerades hon flera gånger till Nobels fredspris. Hon dog den 6 maj 1952 i Noordwijk aan Zee i Nederländerna, där hon då var bosatt.
Viktiga årtal
Föds den 31 augusti i Chiaravalle, nära Ancona i Italien.
Tar läkarexamen vid universitetet i Rom och blir en av de första kvinnliga läkarna i landet.
Öppnar det första Casa dei Bambini den 6 januari, i stadsdelen San Lorenzo i Rom.
Ger ut sin första bok om arbetssättet, Il metodo della pedagogia scientifica.
Grundar Association Montessori Internationale (AMI) tillsammans med sonen Mario.
Tillbringar krigsåren i Indien, där hon utbildar lärare.
The Absorbent Mind kommer ut, byggd på hennes föreläsningar i Indien.
Dör den 6 maj i Noordwijk aan Zee i Nederländerna.
Tre böcker att läsa vidare
The Montessori Method
Berättelsen om de första barnens hus, Case dei Bambini, om materialet och om hur gruppen organiserades. Den bästa startpunkten för att förstå metoden så som den föddes.
The Secret of Childhood
En mer personlig bok om hur den vuxna ser på barnet, om de känsliga perioderna och om det hon kallar missförstådda ”nycker”.
The Absorbent Mind
Hennes föreläsningar om de sex första åren: hur det lilla barnet tar till sig sitt språk, sina rörelser och sin kultur utan synbar ansträngning.
Titlarna anges här på engelska, det språk där böckerna är lättast att hitta.
Sju idéer går igen i allt Maria Montessori skrev: när du känner till dem förstår du varför en Montessorigrupp eller ett barnrum i Montessorianda ser ut som det gör.
Ett barn på 3 år talar sitt modersmål utan att någonsin ha fått en enda grammatiklektion. För Maria Montessori var det ett tecken på en form av intelligens som är typisk för den tidiga barndomen, och som hon kallade ”det absorberande sinnet”: fram till ungefär 6 års ålder suger barnet upp allt omkring sig, orden, rörelserna, vanorna och stämningen i ett hem, utan synbar ansträngning och utan att sortera.
Hon skilde mellan två faser. Fram till ungefär 3 år sker upptagandet omedvetet: barnet tar in allt, i ett enda flöde. Mellan 3 och 6 år blir det mer medvetet och börjar ordna det som det har samlat på sig: det vill förstå, sortera och sätta namn på saker. En praktisk följd är att det barnet ser andra göra omkring sig betyder minst lika mycket som det man säger till det. En lugn vuxen som uttrycker sig precist och ställer tillbaka sina saker lär redan ut väldigt mycket.
Maria Montessori lånade uttrycket av den nederländske biologen Hugo de Vries. Det betecknar perioder då barnet dras oemotståndligt till en bestämd del av sin omgivning och tillägnar sig den med en lätthet som det aldrig kommer att få tillbaka. Perioderna är övergående: när de är förbi går det fortfarande att lära sig, men det kräver mer ansträngning.
Åldrarna nedan är ofta citerade riktmärken, inte ett schema. Varje barn har sin egen takt, och iakttagelsen säger mer än tabellen: ett barn som hela tiden vill hälla, ställa saker på rad eller sätta namn på allt visar dig vad det är upptaget av just nu.
| Känslig period | Ungefärlig ålder | Det du kan se |
|---|---|---|
| Ordning | Från födseln till ungefär 3 år | Barnet vill att varje sak ska ligga kvar på sin plats och att dagarna ska följa samma ordning; en förändring kan göra det mycket upprört. |
| Rörelse | Från födseln till ungefär 4 år | Vända sig, krypa, gå, bära, klättra: barnet försöker hela tiden förfina sina rörelser och ta sig fram på egen hand. |
| Språk | Från födseln till ungefär 6 år | Barnet lyssnar, härmar ljud, samlar på sig ord och upptäcker sedan att det man säger går att skriva och läsa. |
| Små föremål | Ungefär 1 till 3 år | En smula, en myra, en knapp: barnet lägger märke till pyttesmå detaljer som vuxna inte längre ser. |
| Förfining av sinnena | Ungefär 2 till 6 år | Barnet sorterar, jämför och ordnar färger, storlekar, ljud, ytor och vikter. |
| Livet i grupp | Ungefär 2,5 till 6 år | Barnet intresserar sig för artighetsregler, för andra barn och för hur man lever tillsammans. |
Den förberedda miljön är en plats som är utformad så att barnet kan klara sig själv: möbler i barnets höjd, riktiga föremål som får vara ömtåliga när det behövs (ett riktigt glas, en riktig kanna), låga hyllor där varje aktivitet har sin plats och få saker framme åt gången. Den yttre ordningen hjälper barnet att ordna sina tankar och möter dess behov av fasta punkter.
Miljön förändras i takt med barnet: den vuxna plockar bort det som inte längre intresserar och lägger till det som svarar mot barnets nya behov.
I en Montessorigrupp eller i ett Montessorihem är barnet fritt att välja aktivitet, var det vill sitta och hur länge det vill hålla på. Den friheten har inget med att låta allt passera att göra: den utövas inom tydliga ramar. Man gör inte illa andra, man respekterar en kamrats arbete, man är rädd om materialet och ställer tillbaka det efter användning.
Gränserna är få men hålls konsekvent, och de skyddar barnets frihet lika mycket som de andras: barnet kan koncentrera sig eftersom det vet att ingen kommer att ta ifrån det aktiviteten.
Uttrycket ”Hjälp mig att göra det själv”, som sedan länge förknippas med Montessoripedagogiken, sammanfattar dess mål: inte att göra saker åt barnet, utan att ge det möjlighet att lyckas på egen hand. Klä på sig, hälla upp vatten, ställa in sina skor, skära en banan: varje rörelse som barnet behärskar gör det lite mer självständigt och ger det tillit till sin egen förmåga.
För den vuxna innebär det att sakta ned: det är just den tid det tar för barnet att själv få på sig jackan som gör att det lär sig.
Maria Montessori beskrev ofta barn som upprepar samma övning tiotals gånger, med ett förvånande allvar, och som sedan ser lugna och nöjda ut efteråt. För henne var den djupa koncentrationen ett tecken på att aktiviteten svarar mot ett verkligt behov. Den vuxnas uppgift är då att skydda den: inte avbryta, inte berömma mitt i och inte rätta en detalj.
När barnet lämnar en aktivitet som det tidigare upprepade om och om igen är det ofta ett tecken på att det är redo för nästa steg.
Den sjunde principen, felkontrollen, sitter i själva materialet: den beskrivs närmare längre ned, i avsnittet om materialets roll.
Inom Montessoripedagogiken undervisar den vuxna sällan i ordets vanliga mening. Uppgiften är i stället att förbereda miljön, visa en rörelse vid rätt tillfälle och skydda barnets arbete. Maria Montessori bad pedagogerna att först och främst bli iakttagare: att kunna se på utan att ingripa var enligt henne den svåraste förmågan att lära sig.
Att iaktta är att se barnet handla utan att styra det: vilken aktivitet väljer det, hur länge stannar det vid den, vad får det att ge upp, vad försöker det göra om? Några minuter om dagen räcker. Iakttagelserna visar vad som ska läggas till på hyllan, vad som ska plockas bort och när det är dags att erbjuda en ny svårighet. Vissa föräldrar skriver ned vad de ser i ett litet anteckningsblock: när man läser det efter några veckor syns framsteg som annars går obemärkt förbi i vardagen.
Välj rätt tillfälle
Erbjud aktiviteten när barnet är ledigt, utvilat och verkar leta efter något att göra, inte när det är uppslukat av något annat.
Visa utan att prata
Sätt dig bredvid barnet, på samma sida som dess starkaste hand, och gör rörelserna långsamt, en i taget. Ord drar blicken bort från händerna: spara förklaringarna till senare.
Ge barnet utrymme
När du är klar ställer du allt tillbaka som det var från början och bjuder in barnet att försöka. Om det inte gör exakt som du gör det ingenting: barnet utforskar.
Dra dig tillbaka
Gå en bit bort och iaktta utan att kommentera. Om barnet gör fel visar materialet det; om det tröttnar ställer ni undan aktiviteten tillsammans och du erbjuder den igen en annan dag.
För att lära ut ett precist ordförråd (färger, former, namn på frukter eller länder) tog Maria Montessori över en metod från Édouard Séguin: trestegslektionen. Den gäller två eller tre ord åt gången, inte fler, och avbryts så snart barnet tappar intresset.
1. Benämna
”Det här är strävt. Det här är slätt.” Den vuxna kopplar ett ord till en känsla eller ett föremål, utan att fråga något.
2. Känna igen
”Visa mig det som är slätt.” Barnet pekar ut föremålet. Det här är det längsta steget: man leker det på flera olika sätt.
3. Minnas
”Vad är det här?” Barnet hittar själv ordet. Om det tvekar går man helt enkelt tillbaka till steg 2 en annan dag.
Maria Montessori var skeptisk till belöningar och straff, som hon hade sett förlora all verkan i sina grupper: barn som var uppslukade av sitt arbete brydde sig inte om dem. Tanken är att glädjen i att lyckas räcker, och att ett barn som arbetar för en klisterbild eller en komplimang till slut gör saker för den vuxnas skull snarare än för sin egen.
Konkret byter man ut det automatiska ”duktigt!” mot en beskrivning av vad barnet har gjort (”Du hällde upp vattnet utan att spilla en enda droppe”), eller helt enkelt mot ett leende. När ett beteende behöver ändras påminner man lugnt om gränsen och visar rätt rörelse igen, så ofta som det behövs.
Att låta barnet göra själv betyder inte att låta det göra vad som helst. Den vuxna griper in direkt när barnet utsätter sig för fara, förstör materialet eller stör ett annat barn som arbetar. Om barnet blir modfällt kan den vuxna visa en rörelse igen eller förenkla aktiviteten, utan att göra den åt barnet. I alla andra fall väntar man, även om barnet tar en annan väg än den man hade tänkt sig.
Materialet är den mest synliga delen av Montessoripedagogiken, och den som oftast missförstås. Det handlar inte om ”pedagogiska” leksaker i kommersiell mening, utan om verktyg som är gjorda för en bestämd uppgift: att låta barnet upptäcka ett begrepp med händerna, på egen hand, och själv kontrollera om det har lyckats. Maria Montessori utvecklade en stor del av det i sina första grupper. Hon utgick från Édouard Séguins föremål och ändrade dem tills barnen tog dem till sig.
Vill du veta exakt vad ordet står för, vad varje typ av föremål är till för och hur du väljer, kan du läsa vår guide Montessori pedagogiska leksaker. De klassiska delarna från Montessorigruppen hittar du samlade i vår kategori Montessorimaterial.
En svårighet i taget
I det rosa tornet är det bara kubernas storlek som skiljer: samma färg, samma material, samma form. Barnet uppfattar tydligt vad det ska jämföra.
Felkontroll
En cylinder som inte passar, ett torn som lutar, en bit som blir över på slutet: materialet visar felet utan att en vuxen behöver påpeka det.
Från konkret till abstrakt
Mängden hålls i handen innan den blir en skriven siffra; bokstaven följs med fingret innan den skrivs med penna.
Riktiga föremål i barnets storlek
En riktig liten kanna, en riktig svamp, verktyg som fungerar: barnet ser att dess rörelser får verkliga följder.
Ett exemplar av varje
I en Montessorigrupp finns varje aktivitet bara en gång. Barnet lär sig vänta tills den är ledig, och materialet behåller sitt värde.
Vackert, komplett och i ordning
Ett omsorgsfullt material utan saknade delar, alltid på samma plats, lockar barnet att ta fram det och att ställa tillbaka det i ordning.
Felkontrollen är värd att stanna vid. Eftersom materialet själv visar vad som inte stämmer behöver barnet ingen vuxen för att veta om det har lyckats. Det rättar sig självt, utan att känna sig bedömt, och felet blir en upplysning snarare än ett misslyckande. Det är också felkontrollen som gör att den vuxna kan hålla sig i bakgrunden och slipper godkänna varje rörelse.
I en grupp för barn mellan 3 och 6 år är materialet ordnat efter områden, vart och ett på sina egna hyllor. Hemma är det inte meningen att du ska återskapa allt, men indelningen hjälper dig att se vad som saknas och att variera det du erbjuder.
Hälla, flytta över, knäppa knappar, tvätta, sopa, sköta om växter. De här vardagsaktiviteterna övar koordination och koncentration, och ger barnet en aktiv plats i hemmet.
Rosa tornet, bruna trappan, cylinderblock, färglådor, klockor: varje material isolerar en egenskap (storlek, färg, ljud, vikt) för att förfina uppfattningsförmågan.
Ett rikare ordförråd, lekar med ljud, sandpappersbokstäver att känna på och ett rörligt alfabet för att bygga ord: skrivandet kommer ofta före läsningen.
Siffer- och mängdstavar, pärlor, spolar och tabeller: talen och räknesätten hanteras med händerna innan de skrivs ned.
Kultur
Geografi (glober, kartpussel), naturvetenskap, botanik, musik och konst: världen presenteras från helheten till detaljerna.
Efter 6 år fortsätter samma princip: ett exempel är Montessorimatematik för multiplikationstabellerna, med pärlor och tabeller som barnet hanterar tills resultaten blir självklara.
Vart och ett illustrerar en av principerna ovan. Inget av dem är nödvändigt för att komma i gång: hemma går många aktiviteter att göra med vanliga föremål från vardagen. Fler delar finns samlade i vår kategori Montessorimaterial.
Bollen försvinner ned genom hålet och dyker upp igen i lådan: barnet kontrollerar själv att ett gömt föremål fortfarande finns kvar. Lådan kan tas bort vid de allra första presentationerna.
Tio rosa kuber i minskande storlek som staplas från den största till den minsta. En kub på fel plats syns direkt: tornet visar det. Korten föreslår andra byggen.
Tre par brickor (röd, gul, blå) som paras ihop två och två. Det är den första av färglådorna: först matchar barnet färgerna, sedan lär det sig namnen.
Fyra block där varje cylinder bara passar i sitt eget hål: blir en över på slutet ser barnet att något har blivit fel. Den lilla knoppen greppas mellan tummen och två fingrar.
En träram på 25 x 25 cm som isolerar en enda typ av knäppning (knappar, tryckknappar, snören eller annat beroende på modell), så att barnet kan öva på ett plant underlag innan det gör samma sak på sina egna kläder.
Hundra kulor på tio stänger: barnet skjuter fram mängderna, ser grupperingen i tiotal och upptäcker addition och subtraktion innan det skriver dem.
Principerna är desamma, men hur de omsätts i praktiken skiljer sig mycket mellan en bebis på 4 månader och ett barn på 5 år. Här är det som kännetecknar varje steg, tillsammans med den utförliga guide som hör till.
0 till 12 månader
Det första året tillbringas mest på golvet: en fast matta, plats att röra sig fritt, en låg spegel och sedan föremål att gripa efter. De första veckorna tittar bebisen på former och kontraster; Montessorimobilen som hänger ovanför bebisen ger näring åt det behovet av att titta. Därefter kommer skallror, bollar som är lätta att greppa och, mot slutet av året, objektpermanenslådan.
1 till 2 år
Barnet ställer sig upp, går och bär omkring på allt det hittar. Det tycker om att passa ihop, stapla, öppna och stänga. Det är åldern för de första inläggspusslen med en enda form och för de första stunderna då barnet får vara med i hushållets sysslor. Inför de första stegen förklarar vår guide När börjar bebisar gå? varför en gåvagn att skjuta framför sig är att föredra framför en gåstol.
2 till 3 år
Språket exploderar, behovet av ordning är som störst och barnet vill ”göra själv”. Praktiskt liv får stor plats: hälla, flytta över, tvätta, klä på sig. Öppna leksaker, som regnbågen att stapla, är hållbara leksaker som följer barnets första byggen och låtsaslekar.
3 till 6 år
Det absorberande sinnet blir medvetet: barnet vill förstå, sortera och sätta namn på saker. Det är åldern för det klassiska sinnesmaterialet, sandpappersbokstäverna och de första mängderna. Läsning enligt Montessori utgår från språkets ljud, och skrivandet kommer ofta före läsningen. Runt 4 år öppnar tangram också dörren till geometrin.
Från 0 till 6 år
Vill du ha en överblick innan du går in på detaljerna? Den här guiden sammanfattar, steg för steg, utvecklingens milstolpar och kriterierna för att välja en leksak som stämmer med metodens anda.
6 till 12 år
Barnet går in i det andra utvecklingsstadiet. Det resonerar, fantiserar och fascineras av de stora frågorna. Maria Montessori erbjöd det en ”kosmisk fostran”: stora berättelser om universum, jorden, livet och människans historia, som sedan blir utgångspunkt för egna undersökningar i små grupper.
Att använda Montessoripedagogik hemma kräver varken att du gör om vardagsrummet till ett klassrum eller att du köper allt material som finns i en Montessoriförskola. Pedagogiken handlar först och främst om ett förhållningssätt: att låta barnet göra det som det kan göra själv, att ordna hemmet så att det har möjlighet till det och att iaktta barnet för att veta vad du kan erbjuda härnäst. Fyra saker räcker för att komma i gång.
Gå ned på huk i barnets höjd: vad når det, vad kan det öppna och vad kan det ställa undan själv? Tanken är att göra de saker barnet behöver tillgängliga, och att ställa det som kan vara farligt utom räckhåll.
Sovrummet
För en bebis gör en madrass på golvet eller en låg säng att barnet själv kan lägga sig och gå upp när det klarar det. Senare: en låg hylla med några aktiviteter, en korg med böcker som står med framsidan utåt och en spegel i barnets höjd.
Hallen
En låg krok för jackan, en liten bänk att sitta på och en låda för skorna: barnet kan klä på och av sig utan att vänta på hjälp.
Köket
En stadig pall för att nå upp till arbetsbänken, en låg låda med barnets egen servis och en liten kanna som det kan lyfta: barnet deltar i måltiderna i stället för att bara titta på.
Badrummet
En pall framför handfatet, barnets handduk på en krok inom räckhåll och tandborsten i en mugg som det når själv.
På hyllan är mindre bättre än mer. Sex till åtta aktiviteter, var och en komplett och ordnad på en bricka eller i en korg, är bättre än en full leksakslåda. Resten får vänta i ett skåp och plockas fram igen genom rotation, med en till tre veckors mellanrum beroende på barnets intresse. En aktivitet som barnet inte längre rör kan ställas undan; den som barnet gör om och om igen får stå kvar.
Aktiviteterna i praktiskt liv är kärnan i pedagogiken hemma, och de kostar nästan ingenting. Redan vid 15 till 18 månader kan ett barn lägga sina smutsiga kläder i en tvättkorg, bära sin handduk och torka av bordet med en liten svamp. Vid 2 eller 3 år kan det skölja grönsaker, hälla upp sitt vatten, duka, vattna en växt och vika servetter. Vid 4 eller 5 år skalar det, brer smörgåsar, skär en banan med en anpassad kniv och sorterar tvätten efter färg.
Det viktiga är inte resultatet, utan möjligheten att göra hela momentet från början till slut: hämta det som behövs, utföra uppgiften, torka upp och ställa tillbaka. Räkna med att det tar tid, och ge barnet verktyg i dess storlek som fungerar på riktigt.
Här är, steg för steg, ett konkret exempel på hur Montessorimetoden tillämpas på en vardaglig rörelse. Det passar oftast någon gång mellan 2 och 2,5 år, när barnet håller stadigt i ett föremål med båda händerna och vill göra som de vuxna vid bordet.
Förbered
På en bricka med kant: två små likadana kannor, den ena med en skvätt vatten i botten, och en liten svamp bredvid. Lite vatten i början: ett misstag är då lätt att ställa till rätta.
Visa
Sätt dig bredvid barnet. Fatta handtaget, lyft långsamt, häll genom att luta kannan utan att säga något och ställ sedan ned den. Gör samma sak åt andra hållet.
Låt barnet göra
Föreslå att barnet provar. Om det spiller, torka inte upp åt det: räck fram svampen. Att torka upp är en del av aktiviteten.
Låt barnet upprepa
Kanske häller barnet tio gånger i rad. Det är ett tecken på att aktiviteten passar: avbryt inte och kommentera inte varje försök.
Gå vidare
När barnet klarar det utan svårighet ökar du mängden vatten, går sedan över till mindre kärl, till en tratt och till sist till det riktiga glaset som barnet själv fyller vid bordet.
Här finns allt: en verklig rörelse, en isolerad svårighet, en långsam och tyst presentation, ett synligt misstag som barnet själv ställer till rätta, friheten att upprepa och därefter en utveckling som bygger på iakttagelse. Samma mönster fungerar för att knäppa knappar, vika, skruva eller sortera.
Om ditt barn tömmer alla lådor kanske det vill öva på att fylla och tömma: erbjud en korg med föremål att flytta över från ett kärl till ett annat. Om barnet slutar använda sin hylla är aktiviteterna kanske för lätta, för svåra eller för många.
Du behöver inte kasta barnets leksaker eller förbjuda det som inte är ”Montessori”. Du behöver inte heller sträva efter det perfekta: en familj är ingen förskolegrupp, och vardagen har sina begränsningar. Om du väljer några föremål, satsa på enkla leksaker som låter barnet handla själv i stället för att titta på när leksaken gör något: det är hela poängen med frågan varför välja leksaker i trä framför leksaker med batterier. Våra träleksaker och alla våra Montessorileksaker är sorterade efter ålder, så att det blir lättare att välja.
Montessoripedagogiken hör till familjen av så kallade ”aktiva” pedagogiker, som växte fram i början av 1900-talet som en reaktion mot en skola byggd på passivt lyssnande. Två andra nämns ofta vid dess sida: Célestin Freinets pedagogik och Rudolf Steiners, vars skolor i Sverige kallas Waldorfskolor. De delar övertygelsen att barnet lär sig genom att göra, men de drar inte samma slutsatser av den.
| Kriterium | Montessori | Freinet | Waldorf (Steiner) |
|---|---|---|---|
| Ursprung | Maria Montessori, läkare, Rom, 1907 | Célestin Freinet, folkskollärare, Frankrike, 1920-talet | Rudolf Steiner, filosof, Stuttgart, 1919 |
| Grundtanke | Barnet bygger upp sig själv genom sin aktivitet, i en miljö som är förberedd för det | Barnet lär sig genom fritt uttryck, genom att pröva sig fram och genom samarbete | En utveckling i steg, som näras av fantasi, konstnärligt skapande och dagens rytm |
| Typiska verktyg | Sinnes- och övningsmaterial som själv visar felet | Skoltryckeri, fri text, klasstidning och brevväxling mellan skolor | Naturmaterial, enkla leksaker med få detaljer, teckning, målning och musik |
| Fantasins plats | Före 6 år ligger tyngdpunkten på verkligheten: riktiga rörelser, realistiska bilder | Stort utrymme för det personliga uttrycket: texter, teckningar, undersökningar | Mycket stort utrymme: sagor, fri lek, efterhärmning |
| Organisation | Främst individuellt arbete, åldersblandade grupper över tre år | Klasskooperativ, klassråd och arbetsplaner | Klasser efter ålder, ofta med samma lärare i flera år |
| Läsa och skriva | Ofta via skrivandet, när barnets intresse väcks | Utifrån de texter som barnen själva skriver | Den formella inlärningen kommer senare, runt 6 till 7 år |
I en traditionell klass följer alla elever i samma ålder samma lektion samtidigt, i den takt som läraren bestämmer, och bedöms sedan med prov och betyg. I en Montessorigrupp går var och en framåt i sin egen takt med aktiviteter som barnet själv väljer, pedagogen presenterar materialet för ett barn i taget, och utvecklingen följs genom iakttagelse snarare än genom betyg. Båda siktar på samma grundläggande kunskaper; det är vägen dit som skiljer sig.
När det gäller det första året jämförs Montessori ofta med Emmi Pikler, en ungersk barnläkare som 1946 grundade barnhemmet på Lóczygatan i Budapest. Båda betonar rörelsefriheten: man placerar inte en bebis i en ställning som den inte kan inta själv, utan låter den upptäcka sitt eget stöd mot golvet. Många föräldrar hämtar för övrigt inspiration från båda förhållningssätten samtidigt.
Mer än hundra år efter det första Casa dei Bambini är Montessoripedagogiken föremål för många förenklingar. Här är fem av dem, och hur det egentligen ligger till.
Barnet väljer sin aktivitet, men inom tydliga ramar: det respekterar andra, är rädd om materialet och ställer tillbaka det som det har använt. Maria Montessori talade om en frihet som byggs upp tillsammans med en inre disciplin, inte om en frånvaro av regler.
Maria Montessori började med barn som ansågs ha stora svårigheter och tillämpade sedan sitt arbetssätt på barn i en helt vanlig stadsdel i Rom. Pedagogiken riktar sig till alla barn, och vart och ett går framåt i sin egen takt.
En leksak i trä blir inte Montessori på grund av materialet. Det som räknas är att den isolerar en svårighet, låter barnet göra själv och gör det möjligt för barnet att se sitt misstag. En träleksak som är överlastad med färger och funktioner ligger lika långt ifrån som en leksak med batterier.
Före 6 år ville Maria Montessori hellre erbjuda barnet verkliga aktiviteter än fantastiska berättelser, eftersom barnet först bygger upp sin förståelse av världen som den faktiskt är. Det hindrar varken fri lek eller berättelser; efter 6 år står fantasin till och med i centrum för hennes pedagogik.
Ingen pedagogik kan lova ett sådant resultat. Forskare jämför elever från Montessoriskolor och andra skolor, med uppmuntrande resultat på vissa punkter, men de beror mycket på hur metoden tillämpas. Målet ligger någon annanstans: att låta varje barn utveckla sin självständighet och sin koncentration i sin egen takt.
Korta svar på de frågor som föräldrar oftast ställer när de upptäcker pedagogiken.
Det är en pedagogik som skapades i början av 1900-talet av Maria Montessori, en italiensk läkare. Den utgår från att barnet lär sig genom att göra: man förbereder en miljö i barnets storlek, med material som låter barnet lyckas på egen hand och se sina misstag, och den vuxna iakttar barnet för att kunna erbjuda rätt aktivitet vid rätt tillfälle, i stället för att följa ett färdigt program.
Maria Montessori (1870–1952), en av de första kvinnliga läkarna i Italien. Hon arbetade först med barn som hade stora svårigheter, inspirerad av de franska läkarna Jean Itard och Édouard Séguin, och öppnade sedan 1907 det första Casa dei Bambini i Rom. Hon byggde upp sin metod utifrån det hon iakttog där och ändrade materialet efter hur barnen reagerade.
Redan från födseln. För en bebis handlar det om rörelsefrihet på golvet, en trygg plats att utforska och några enkla föremål att först titta på och sedan gripa efter. Pedagogiken utvecklas sedan i takt med barnet: praktiskt liv från ungefär 18 månader till 3 år, sinnesmaterial, språk och matematik mellan 3 och 6 år. Det är aldrig för sent att ta till sig principerna.
Nej. Många familjer tillämpar principerna hemma, oavsett om barnet går i en Montessoriförskola eller inte: möbler och föremål i barnets höjd, delaktighet i vardagens sysslor, få aktiviteter som är väl ordnade och iakttagelse innan man griper in. Förskolan erbjuder ett komplett material och utbildade pedagoger, men metodens anda börjar hemma.
Inte nödvändigtvis. En stor del av aktiviteterna görs med vanliga saker från vardagen: kannor, svampar, korgar, kläder och köksredskap. Några föremål som är utformade enligt metoden gör nytta, till exempel en objektpermanenslåda för en bebis eller det rosa tornet runt 2 år, förutsatt att du erbjuder dem när barnet är redo och inte tar fram för många samtidigt.
Så länge barnet inte utsätter sig för fara eller förstör något kan du låta det utforska: om det staplar cylindrarna i stället för att sätta dem i hålen har det kanske framför allt lust att bygga. Erbjud en aktivitet som möter det behovet, och visa den ursprungliga användningen igen en annan dag. Om barnet kastar eller har sönder materialet, ställ undan det lugnt och förklara att det kommer tillbaka senare.
Den är tänkt för alla barn, och Maria Montessori använde den först med barn som hade stora svårigheter innan hon utvidgade den till andra. Varje barn går framåt i sin egen takt. Vissa trivs med att arbeta på egen hand, andra behöver mer stöd: det är den vuxnas iakttagelse som gör det möjligt att anpassa det man erbjuder.
Maria Montessori hade märkt att barn som var uppslukade av sitt arbete inte brydde sig om belöningar: själva framgången räckte för dem. Ett barn som gör saker för en klisterbild eller en komplimang slutar med att göra dem för den vuxnas skull. I stället beskriver man vad barnet har gjort, påminner lugnt om gränserna och visar rätt rörelse igen, vilket varken utesluter fasthet eller ömhet.
Ja, och det är till och med så Montessorigrupper är organiserade, med tre åldrar blandade. Hemma visar de större barnen rörelser för de mindre, och de små iakttar de stora. Du behöver bara se till att material med smådelar som är avsett för det äldre barnet förvaras utom räckhåll för det yngsta, till exempel på en högre hylla eller i ett annat rum.
Välj en enda sak: en låg krok för jackan, en pall i köket eller en hylla där du bara låter några få aktiviteter stå framme. Koppla den till en vardaglig rörelse som barnet kan göra själv, som att hälla upp sitt vatten eller lägga sina kläder i tvättkorgen. Iaktta sedan några minuter om dagen vad som fångar barnet: det är det som visar dig vad du kan erbjuda härnäst.
De montessorileksaker i trä som familjer uppskattar allra mest
Enkla saker i trä som låter barnet utforska, prova och lyckas på egen hand.
Barn lär sig genom att hantera den verkliga världen. Därför väljer Montessorimetoden bort plast och elektroniska ljud till förmån för naturliga material.
Slipat bokträ med len yta, unik ådring och verklig tyngd som ger händerna något att minnas.
En slät, enhetlig yta utan nyanser som ger händerna lite att arbeta med.
Inget färdigt manus: barnet utforskar, provar, gör fel, rättar sig själv och hittar på egna lekar.
Blinkande lampor och inspelade ljud gör barnet till åskådare i stället för upptäckare.
Certifierat massivt trä och giftfria vattenbaserade färger, tåliga även när leksaken hamnar i munnen.
Syntetiska plaster, kemiska tillsatser och inbyggd elektronik som lätt går sönder.
En lugn miljö för djup koncentration, och rejäla leksaker som kan gå i arv till syskon och nästa generation.
Ljud- och ljusöverstimulans, snabbt slitage och batterier som hela tiden måste bytas ut.